Låt mig berätta hur jag arbetar…
Det var en gång en kärra. Den här kärrans uppgift var att föra resenärer från en plats till en annan. Under resans gång behövde kärran ses över, bli ompysslad och ibland lagad. Hästarna som drog kärran behövde mat, vatten och vila. Hela ekipaget styrdes av en kusk. Men du ska inte tro att det alltid blev som kusken hade tänkt sig!

Kärran, kusken och dragdjuren var ett sammansvetsat gäng. Men såg man noga efter kunde man ana att de glömt omsorg om både, kärran, djuren och resenärerna och att de höll på att gå alldeles vilse.

Nu upptäcktes att kärran gått sönder på grund av de omöjliga vägar man valt och av brist på omsorg; hästarna orkade inte dra för de fann inget bete; kusken blev vimsig och satte sig ner och surade; resenärerna i kärran började gnälla på kusken, pratade illa om varandra och blev riktigt osams.

Bråken och gnället avbröts av att ett litet väsen dök upp från ingenstans. ”Det finns fyra goda hjälpredor lite längre fram, sa han. Den första hjälpredan kan visa hästarna till en äng där det finns gott om gräs. Dessutom finns där träd som ger skugga under vilan. Den andra hjälpredan vet hur man talar med en trasig kärra så att den kan lagas. Den tredje vet att ge resenärerna i kärran mat och tak över huvudet. Och kusken kan få en egen hjälpreda som har en magisk källa.”

Nu fick man nytt hopp och ny energi och tog sig vidare längs vägen. Så kunde kärran lagas, hästar och resenärer få mat och vila. Och kan du tänka dig att alla lärde de sig att samarbeta och att misstag faktiskt kan ge ny kunskap.

Vid källan satt kusken länge och mediterade. Han kände att alla kunde vara till nytta. Alla fick de del av hjälpredornas visdom. I stället för att sjunka ner i missmod och gnäll kunde man nu skratta, arbeta tillsammans och resa vidare på nya äventyr.